Häromkvällen såg jag ett intressant avsnitt av Vetenskapens värld som hade namnet: Fett – vän eller fiende? Programmet handlade om varför det kan vara så svårt att ta sig ur fetma. Jag tänkte att jag i detta inlägg skulle berätta om några av de saker som man tog upp i programmet.

Man börjar med att berätta om Sumobrottarna som trots att de äter uppemot 10000 kcal per dag och väger väldigt mycket är metabolt friska. Det vill säga, de drabbas inte av de sjukdomar som är relaterade till fetma. De har att göra med att de lagrar sitt fett relativt jämt under huden och inte på det farliga sättet runt organen. Anledningen till det är att de tränar extremt mycket, upp till sju timmar per dag. I samma stund som sumobrottarna lägger ner sin karriär och slutar träna blir de istället metabolt sjuka.

En forskare berättar att vi idag betraktar fetma som vår fiende men att det i vår evolution och under påvra förhållanden varit vår vän. Vårt fett är ett sätt att spara energi på så att vi kan hålla igång vitala funktioner som hjärtat och hjärnan under perioder när vi inte har tillgång till mat.

Den föda vi äter bryts ner i två former. Glukos och fett. Glukos ger energi direkt och det som blir kvar lagras som glykogen i våra muskler och i levern. När glukogenförrådet tar slut börjar kroppen bränna fett. Glukogenlagret räcker bara drygt en dag men fettlagret gör att vi kan klara oss i flera veckor utan mat. Eftersom detta har haft ett sådant överlevnadsvärde för oss så har våra kroppar blivit fantastiska på att förvandla överskottsenergi till fett.

Vi människor har mycket fettvävnad. Ju större hjärna en art har desto större behov av att kunna lagra fett för att försörja detta mycket energikrävande organ. Vi människor är väldigt bra på att lagra föda som fett och det har haft ett stort överlevnadsvärde för oss som art. Fettcellerna inte bara är ett förråd, fettcellerna kommunicerar med hjärnan på ett sätt som man tidigare inte förstått.

Herman Pontzer och Brian Wood som båda är evolutionsantropologer har i tio års tid studerat Hadzafolkets livsstil och kost. Hadzafolket i Tanzania lever som jägare och samlare, på det sätt som vi människor levt under cirka två miljoner år (fram till att vi började odla vår mat). Att studera Hadzafolket ger oss kunskap om vår historia och om våra livsstils-sjukdomar. Hadzafolket drabbas nämligen inte av de sjukdomar som dödar flest människor här i väst, såsom hjärtsjukdomar, diabetes och övervikt. Det man sett när man studerat Hadzafolket är att de har en hög nivå av fysisk aktivitet jämfört med oss i väst som är mer stillasittande. De är rörliga stora delen av dagen då de letar efter mat. Att jaga och samla är energikrävande.

I programmet berättade man även om att man i studier av överviktiga möss som inte kunde sluta äta har man identifierat en gen som kodar för det hormon som reglerar aptit och metabolism: Leptin. Den överviktiga musen som saknade leptin tror att den håller på att svälta till döds, trots att den är överviktig och alltså har mycket reservenergi och äter därför konstant. När man injicerade hormonet leptin i en överviktig mus så gick den ner i vikt.

Fettcellerna kan lagra energi genom att snabbt växa i storlek. Den som inte har något fettlager får problem. I programmet får man träffa Troy som lider av en genetisk sjukdom som gör att han helt saknar fettceller. Han saknar därför det viktiga hormonet leptin som finns i våra fettceller. Han var ständigt hungrig. Han åt hela tiden men fortsatte att rasa i vikt. Överskottet av energi samlades i levern och gav honom fettlever vilket gjorde honom sjuk. När han fick leptin injicerat så kunde han känna mättnad igen och började äta normalt.

I programmet får vi även möta Sana som hela sitt liv varit kraftigt överviktig. Hon tänkte länge att hon saknade viljestyrka eftersom hon inte kunde låta bli att äta. Hon svalt trots att hon åt hela tiden. Hon hade testat alla möjliga dieter och träningar utan att få något resultat. När man sedan mätte hennes leptinnivåer så var de omätbara. Hon hade alltså kämpat mot hungern för att hon saknade detta viktiga hormon. Sana visade sig ha en väldigt ovanlig genförändring som gjorde att hon helt saknade produktion av leptin. Leptinet har som funktion att signalera till hypotalamus som är den del av hjärnan som reglerar vår aptit. Höga nivåer signalerar till hjärnan att det finns gott om reservenergi och att det är lugnt att sluta äta. Låga nivåer av leptin signalerar istället att det råder svält och att det är viktigt att fortsätta äta. I detta läge har vi väldigt svårt att stå emot den signalen eftersom den handlar om vår överlevnad.

Det som därefter sker är att kroppen drar ner ämnesomsättningen för att inte göra av med onödiga kalorier, här är det som sagt överlevnaden som står på spel. Kroppen reglerar ner immun- och fortplantningssystemen. När Sana fick injicera leptin så började hon snabbt gå ner i vikt.

Nu är det tyvärr inte så att injicering av leptin är lösningen på fetmaepedemin som råder i västvärlden. Troy och Sana är undantag. Men vi har av fall som deras lärt oss mycket om hur våra fettceller fungerar och kommunicerar. De flesta personer som har fetma har i själva verket en hög leptinproduktion. Att då tillföra leptin ger ingen effekt. Deras celler har reglerat ner receptorerna för leptin vilket gör att leptinet inte har någonstans att fästa. Personen i fråga blir leptinresistent och får alltså en dålig leptinkänslighet. Effekten av detta gör oss även mer ovilliga att röra på oss. Inte så konstigt när systemet är inställt på att spara energi.

Vi har också något av ett referensvärde när det gäller vår vikt som kroppen hela tiden försöker att komma tillbaka till. Denna kan variera men man menar att varje vuxen människa har en fast minimivikt. Om man hamnar under denna vikt så kommer kroppen att göra allt den kan för att förhindra att man svälter. En kropp som är överviktig kämpar aktivt mot viktnedgång. Man tar upp exempel från programmet ”Biggest loser” som handlar om att på kort tid gå ner mycket i vikt. När man kraftigt drar ner på kalorierna och tränar många timmar varje dag så sänks ämnesomsättningen.

De allra flesta som deltagit i programmet går upp i vikt efteråt. I en undersökning visade det sig att 13 av 14 deltagare gått upp kraftigt i vikt efter programmet. Anledningen till detta är att när man kraftigt dragit ner på kalorier och ökat träningsmängden så svarar kroppen genom att minska kaloriförbrukningen och öka aptiten (kom ihåg att kroppen tolkar situationen som att det pågår svält och den skyddar sin överlevnad på alla sätt den kan komma på). När man går ner kraftigt i vikt så sjunker leptinnivåerna och vi blir mer hungriga och det är inte en hunger som går att styra med viljekraft. Det hormonella systemet har blivit obalanserat. Även sköldkörtelnivåerna förändras vilket drar ner på ämnesomsättningen.

Så effekten av den kraftiga viktnedgången blir många gånger att ämnesomsättningen går ner och hungern ökar. Hjärnan kommer ihåg den ursprungliga referensvikten och strävar hela tiden att återgå dit.

Vi har ett flertal gener som kodar för hormoner som styr mättnad, hunger och våra metabola funktioner. Vi kan exempelvis ha mutationen som gör att vår leptinsignalering är försvagad. Om vi är bärare av denna genvariation så väger vi i snitt sju kilo mer än om vi inte har denna. Cirka sex procent har istället en genvariation som gör att de väldigt lätt känner sig mätta. Vilket gör att de lätt håller sig smala. Så vi har genetiskt olika förutsättningar för att bli feta eller hålla oss smala. Någonstans mellan 40-70 procent beror på våra gener när det handlar om vår metabolism.

Fetma är ett problemen som vi idag vet kan leda till uppemot 100 olika sjukdomar. Donna Ryan som är professor i internmedicin framhåller i programmet att vi aldrig kommer att besegra diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och cancer om vi inte adresserar grundproblemet fetma. Fetma är ett globalt folkhälsoproblem. På bara tre decennier har antalet personer som lider av fetma tredubblats.

När man mätt Hadza-folket så kan man se att de gör av med lika mycket kalorier som en person som är betydligt mer stillasittande och jobbar på ett kontor. Något som överaskade forskarna. Det ser alltså ut som om kroppen skyddar oss genom att hålla vår energiförbrukning relativt konstant oavsett livsstil. Det är därför som det är så svårt att uppnå viktnedgång bara genom att träna mer. Träning har många viktiga hälsoeffekter men det kommer inte att öka förbränningen för kroppen kommer att anpassa sig. Kosten har betydligt större effekt på vikten.

Professor Daniel Lieberman som är professor i evolutionsbiologi menar att vi idag har mat väldigt lättillgängligt i våra liv. Våra affärer översvämmas av mat och vi äter en stor andel ultraprocessad mat. Energirik mat med lite näring. Denna typ av mat påverkar hjärnan och gör det svårare att sluta äta. Vårt belöningssystem blir kidnappat av denna typ av mat. Livsmedel som aktiverar belöningssystemet via dopamin och får oss att äta mer. Antalet receptorer som är känsliga för dopamin regleras ner. När dopaminsignalerandet går ner försämras vår förmåga att kontrollera våra begär. Det blir helt enkelt väldigt svårt att motstå olika frestelser. En normalviktig person har fler dopaminreceptorer i hjärnan.

I programmet framhåller man alltså att fetma är mycket komplext och inte har något att göra med att personerna som lider av fetma saknar viljestyrka. Man kritiserar extrema kortsiktiga dieter och framhåller långsiktiga livsstilsförändringar. Det handlar inte om att gå tillbaka till hur vi levde som jägare och samlare men det handlar om att vara medvetna om hur våra biologiska system är anpassade till evolutionen och om att hantera den miljön som vi lever i idag så att den inte gör oss sjuka.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om metabol ohälsa där jag tar upp hur de hormonella systemen som styr vår metabola hälsa påverkas av stress, sömn och dygnsrytm. Läs gärna det inlägget här: https://xn--hlsoutvecklarna-0kb.se/metabol-ohalsa/

Om du vill läsa mer om mig som skrivit detta inlägg kan du göra det här: https://www.forlagetkompass.se/bodil-leijonklo/

Jag uppskattar ofta programmet Vetenskapens värld och tycker att de visar inslag som håller hög kvalitet och som många gånger ligger i framkant i forskningen. Jag har tidigare bland annat gjort inlägg om deras program ”Guldet i dina tarmar” som sändes den 19 juli och fortfarande går att se här: https://www.svtplay.se/video/27573341/vetenskapens-varld/vetenskapens-varld-sommar-guldet-i-dina-tarmar?start=auto

Här hittar du programmet om fett: https://www.svtplay.se/video/28156536/vetenskapens-varld/vetenskapens-varld-sasong-33-fett-van-eller-fiende?start=auto

Dela gärna detta inlägg och anmäl dig gärna till mitt inspirationsbrev om du vill fortsätta att läsa det jag skriver! Det gör du genom att fylla i namn och mailadress i formuläret längst ner på sidan.