Jag befinner mig för tillfället långt upp i norr på besök hos mina föräldrar. Här går naturen i olika nyanser av gult, orange och rött. Väldigt vackert tycker jag. Utomhus är det fyra grader, bilrutorna är frostiga om morgonen och sommarvärmen känns långt borta. Mörkret lägger sig tidigare för var dag.

När jag var yngre älskade jag hösten. Hösten var på något sätt både avslut och nystart. Det kändes härligt att dra på sig mysiga tröjor och att tända ljus och dricka te om kvällarna. Kvällarna ackompanjerades av vemodig musik. Peter LeMarc, Tomas Andersson Wij och Norah Jones. Känslopaletten var mer moll än dur men på ett mysigt närvarande sätt.

Idag har jag en mer ambivalent relation till hösten. Jag älskar den klara krispiga luften, färgerna och myset och jag kan fortfarande njuta av höstens vemod men har allt svårare för själva mörkret. Det behövs mer levande ljus för att besvärja mörkret. Kanske är det kopplat till åldern, vad vet jag…

Jag får liksom tänka efter lite mer nu hur jag tar hand om mig själv på ett bra sätt när höstmörkret sänker sig. Hålla i den dagliga rörelsen på förmiddagen så att jag både får mitt behov av rörelse och dagsljus tillgodosett. Boka in roliga aktiviteter med människor som jag tycker om och njuta lite extra av ett varmt bad eller en bastu. Krypa upp i soffan med en god bok.

Tycker du om hösten? Hur känner du inför höstmörkret? Vad gör du för att ta hand om dig själv denna tid på året?

Höstkram Bodil