Förra helgen fyllde min mamma 80 år. En dag då alla vi barn, barnbarn och barnbarnsbarn hade tänkt samlas för att fira vår fantastiska mamma, mormor, farmor och mormorsmor och svärmor. Det var såklart helt uteslutet under rådande omständigheter.

Tanken på att ha ett digitalt 80-årskalas kom för några veckor sedan. Dagens situation gör att vi måste hitta nya sätt att mötas. Min mamma som är född 1940 är såklart inte född in i den digitala eran. Men hon är nyfiken och har tagit till sig delar av den digitala världen.

Vi bestämde att kalaset skulle starta 14:00 och att alla skulle förbereda sig som om det var ett riktigt kalas vi skulle på. Vi klädde upp oss, blåste upp ballonger och dukade upp med kaffe och tårta. Detta kan låta obetydligt men det gjorde att vi alla laddade upp för detta digitala kalas och det uppskattades verkligen av mamma. Vi sjöng, fikade och umgicks tillsammans. Mamma var jättenöjd och tyckte det kändes som om hon träffat oss alla och att hon hade blivit firad på ett fantastiskt sätt.

När hon fyllde 75 år fick hon en Ipad i present. Vi hjälpte henne då att installera Instagram, Snapchat och Facetime. På Snapchat skapade vi en grupp för hela släkten. Och i denna grupp lägger vi ut många vardagsnära bilder och videos. Vi kan på så vis hålla oss uppdaterade med vad som händer i varandras liv trots att vi bor i olika delar av landet.

Denna Ipad har varit en fantastisk plattform för min mamma att ha kontakt med nära och kära. Vi hörs dagligen på Facetime. Att se den man pratar med gör att vardagen kommer närmare. Vi kan höras på morgonen och se varandra nyvakna. Vi kan dricka kaffe med varandra på Facetime, vi kan laga mat och samtidigt ha kontakt med varandra. Så den digitala tekniken har verkligen potential att föra oss närmare varandra.

Den digitala tekniken kan också föra oss längre ifrån varandra. Om vi har fokus på våra mobiler när vi träffar andra i verkliga livet så upplever vi kvalitén i våra relationer i verkliga livet som lägre. Vi känner oss inte sedda och kontakten blir inte som om vi hade haft fullt fokus på varandra. I studier har man kunnat se att bara det att det finns en mobil på bordet mellan oss när vi umgås påverkar hur vi upplever kontakten i samtalet.

En mobil i närheten gör att vi aktivt måste lägga energi på att avstå från att titta på den eftersom vårt fokus automatiskt går till att hålla koll på vad som händer på skärmen om vi har den inom synhåll. Man har till och med sett att om vi har vår mobil i fickan så påverkar det vår förmåga att fokusera på andra saker som är viktiga i våra liv.

I en ny studie som publicerades i Psychological Reports så kunde man se att fokus på våra mobiler istället för på våra relationer i verkliga livet är relaterat till konsekvenser för vår psykiska hälsa. Detta fenomen att ha fokus på skärmen istället för på varandra har till och med fått ett eget namn på engelska: ”Phubbing”. Jag har inte sett något svenskt ord för detta ännu men jag tänker att vi kanske skulle kunna kalla detta ”Dignorering” på svenska?

I denna studie så korrelerade man grad av ”Phubbing” med skattningar på hur ensamma personerna kände sig, vilka symtom de hade och hur nöjda de var med livet. Resultaten visade på att både det att bli ignorerad av någon annan för mobilen och att ignorera andra för den egna mobilen bland annat var förknippat med ökad grad av ångest och depression. Det att bli ignorerad av en annan för mobilen minskade även graden av tillfredsställelse med livet.

Dessa resultat ligger i linje med tidigare studier om skärmberoende som visat på att mobilberoende är förknippad med negativa psykologiska konsekvenser och sämre social kontakt i verkliga livet. Däremot visade studien inte på ökad grad av ensamhet hos de personer som använde sina mobiler i hög grad när de var tillsammans med andra. De som utförde studien tolkade detta som att vi inte gör skillnad på att mötas i verkliga livet och att mötas digitalt.

Så hur får vi våra digitala plattformar att främja kontakt istället för att minska känslan av kontakt? Jag tänker att en stor skillnad ligger i att vi har ett gemensamt fokus med de vi umgås med. Att skillnaden ligger i att vi är inkluderade, precis som i verkliga livet. På mammas digitala 80-årskalas var alla inkluderade, vilket gjorde att vi hade en varm känsla av vår digitala samvaro.

Jag tänker att det är viktigt att vi om vi är föräldrar även inkluderar mindre barn i den digitala gemenskapen så att barnet kan uppleva en ökad kontakt via de digitala plattformarna och inte mindre uppmärksamhet från föräldrarna. Att tillsammans ha digital kontakt med exempelvis far och morföräldrar som man inte har möjlighet att träffa innebär en fantastisk möjlighet och en upplevelse som vi kan dela och som för oss närmare varandra.

Jag tänker att det är när vi känner oss exkluderade som de digitala plattformarna är potentiellt skadliga för oss. Precis som det är negativt för oss att känna oss exkluderade i andra sammanhang. När vi känner oss inkluderade så bidrar det till kontakt och bygger digitala broar när avstånden är långa eller vi av andra anledningar inte kan ses i verkliga livet.

Att ha en medvetenhet om hur vi använder våra digitala plattformar på ett inkluderande sätt blir viktigt för vår känsla av kontakt och gemenskap framåt.