I mitt jobb som psykolog har jag ofta mött människor som varit dåliga på att sätta gränser, både gentemot andra men även för sig själva. Många av oss vill vara trevliga och vill ställa upp för andra. Frågan är till vilket pris?

Vi behöver balansera detta med att finnas för andra med att vara lyhörda för våra egna behov. Om vi ställer upp på andra utan att vi egentligen vill eller orkar så blir det inte bra för någon. Om vi säger ja till sociala event som vi egentligen inte känner för att gå på eller vi ombeds ställa upp med vår tid fastän vi kanske själv har en dead-line att förhålla oss till så blir det inte bra.

Har du sett Netflixserien Gösta? Den handlar om psykologen Gösta som jobbar på BUP och som har ett i det närmaste tvångsmässigt behov av att hjälpa andra och stora problem med att säga nej. Få är förmodligen så självuppoffrande som Gösta men många har helt klart en obalans mellan att ställa upp på andra och att vara lyhörda för egna behov.

Många personer har svårt att säga nej fastän det kanske är vad de helst skulle vilja. Vi kan vara rädda för att bli dömda eller missa en bra möjlighet och vi kan känna att vi behöver förklara oss om vi säger nej. Men kanske är det okej att någon annan blir besviken om det istället innebär att vi är sanna mot oss själva och våra behov. Hur skulle det vara att lita på att det du känner är bäst för dig och säga vad du verkligen menar? Kanske är det så att när vi ibland säger nej till andra så säger vi ja till oss själva.

Många av de personer jag mött på min mottagning kan väldigt tidigt i livet ha lagt sig till med mönstret att finnas mer för andra än för sig själva. Många gånger kan ett sådant självuppoffrande mönster vara en kompensatorisk strategi för något annat djupare liggande livsmönster. Kanske är man rädd för att inte vara tillräcklig, kanske har man varit utanför och tänker att man kanske blir mer accepterad om man är fokuserad på andras önskningar och behov. Kanske har man haft en förälder som varit sjuk eller mått dåligt som man velat avlasta genom att inte ha fokus på de egna behoven. De bakomliggande mönster kan stark påverka detta sätt att förhålla sig till andra människor. Om att säga nej i det inre innebär att man riskerar att hamna utanför eller att göra tillvaron svårare för någon man älskar så är det väldigt begripligt att det kan vara svårt att låta de egna behoven vara lika viktiga som andras.

Detta livsmönster är även något som ofta förstärks av vår omgivning. Att vara hjälpsam och ställa upp betraktas som något fint och man får uppskattning på jobbet om man ställer upp och jobbar övertid eller tar på sig ett nytt uppdrag. Många människor som jobbar med andra människor inom exempelvis vården har detta livstema. Problemet är att det inte finns något slut på hur mycket som det finns att göra, hjälpbehovet är oändligt och saknar gränser. Jag brukar säga att om personen i fråga inte blir bättre på att lyssna på de egna behoven och på sikt riskerar att gå in i väggen så kommer hen inte att kunna hjälpa någon. För att kunna finnas för våra nära och kära så måste vi ta hand om oss själva.

Men vad händer om man hela tiden anpassar sig till andra eller är mer fokuserade på andras behov än de egna? Det jag sett är att detta sätt att förhålla sig till andra många gånger är en bidragande orsak till att hamna i utmattning. Att detta livsmönster även kan innebära att man tappat bort sig själv och att man kanske inte längre vet vad det är man själv vill. Detta att ignorera de egna behoven kan även beskrivas som en knuten hand i fickan, en sorts passiv aggressivitet som inte gynnar någon. Kanske finns där en önskan att andra borde förstå vad du egentligen vill och behöver men andra människor är inga tankeläsare. Du behöver själv träna dig på att tydligt uttrycka vad det är du vill och vad du behöver.

När denna resa påbörjas – resan att bli bättre på att uttrycka egna behov och att sätta gränser – kommer ofta skuldkänslor som ett brev på posten. När vi går emot våra inlärda livsmönster känns det ofta fel och om vi inte är medvetna om att det är en del av vår förändringsprocess så kan vi lätt backa och gå tillbaka till det gamla sättet att fungera. Många som börjar träna på att balansera de egna behoven gentemot de andras kan även känna sig egoistiska. Jag brukar beskriva detta med en skala där det på den ena sidan står att hela tiden tänka på andra och på den andra sidan står att vara egoistisk. Många kan vara rädda för att hamna på den andra ytterkanten. Jag har aldrig sett en person med ett mönster av självuppoffring förvandlas och bli egoistisk. Det handlar istället om att röra sig mot mitten av skalan och bli bättre på att balansera egna och andras behov.

Vi människor mår också bra av att finnas för andra och det viktiga är att se till att dina självvalda relationer är ömsesidiga, det vill säga att ni finns för varandra, att det finns en bra balans i detta. Personer som bara vill ha utan att ge något i retur gör du bäst att hålla på avstånd.

Nästa gång när någon ber dig om något och du känner att du skulle behöva sätta en gräns kan du påminna dig själv om att säga nej kan vara en gest av självomsorg! Att visa dig själv omsorg gör även att du i dina relationer blir mer sann och mötet med andra blir mer genuint.